No stress

Kastar mig mellan affären och matlagningen. Snart ska jag iväg på tjejmiddag och allt ska fixas innan. Måste till systemet också. Men det tar vi när det drar ihop sig. (lagom till alla kö, si så där vid 17:30 tiden)
No stress som sagt. Sakta i backarna. Här händer det grejer. Var sak har sin tid, tänk på det.
Nu är det bloggtid. :D

Som sagt:
En man vars namn är Johan. Han är en vän till mig. Pojken vid namn Carl (...med C `det var jätteviktigt för mig att säga det´) är min son och han är 4 år gammal. Carl har blå kostymbyxor, matchande väst och vit skjorta. Blont rufsigt hår och ett stor leende på läpparna. Jättesöt.
Vi står där vid vägkanten, då kommer det en gammal fin bil. Det såg ut som om fäljarna var av trä... Mannen bakom ratten hade hög hatt. Vi hoppade in i bilen och han släppte av oss vid en herrgård vid vattnat. Det pågick ett bröllop där och jag satte mig långt fram. Bruden såg lycklig ut, medan mannen kastade blickar efter mig. Jag kände mig sorgsen och ville skrika till honom att han skulle säga nej. Det visade sig att bröllopet var arrangerat mot hans vilja och att Carl var vår gemensamma son. Fast det visste inte bruden. Senare på bröllopsfesten dansade vi och han bad om förlåtelse. Han hette Eric Klaesson.Jag var jätteledsen och det var nära att jag började gråta på riktigt.

*Nina bad mig gå framåt i tiden, till en annan viktig händelse.

Jag satt vid Erics dödsbädd, han var fortfarande ung och jättesjuk (dryga 25-30år). Jag baddade hans panna med en blöt handduk. Det var bara vi där och han dog inför mina ögon.

* Nina bad mig gå till en annan viktigt tidpunkt

Jag satt vid ett enormt skrivbord i en herrgårds liknande byggnad ( vi hade det bra ekonomiskt). Kände mig oerhört ensam och sorgsen. Framför mig på bordet låg min dagbok i naturfärgat papper och en penna man doppar i bläck. Jag skrev av mig sorgen efter Eric.

* Nina bad mig gå vidare

Jag stod på Hörsne kyrkogård på Gotland och tittade på Erics gravsten. Jag la en ensam ros på hans grav. Här fick jag kämpa för att inte gråta. Jag hade jättesvårt att berätta för henne om det här. Orden stockade sig.

* Nina bad mig gå vidare... betydligt längre fram i livet.

Jag satt i en gungstol, jag var gammal, riktigt gammal. Jag hade en katt och jag kände mig fortfarande tom och ensam. Jag satt och funderade över att jag försummat livet på en person jag aldrig någonsin kunde få. Samtidigt var jag lite stolt över att jag hade hållit vad jag lovat honom. Att jag aldrig skulle älska någon annan.

* Nu bad Nina mig gå till min dödsdag.

Jag satt i gungstolen och somnade in, med min katt och mina dagböcker i en hög i knäet.

När hon väckte mig ur hypnosen var jag så tagen av situationen att jag fick kämpa för att inte gråta. Det kändes på något sätt som om jag inte sörjt klart. Trots att jag hade haft hela det livet på mig. Jag tror jag sörjde Eric lika mycket som jag sörjde mitt ensamma liv. Min son Carl såg jag aldrig någonting mer av.

Gissa om jag ska åka till Hörsne och leta gravsten i sommar. ;)

Nu blir det ännu flummigare, men det är lika bra att jag berättar det. Under hela hypnosen hade jag värk i bakhuvudet, högst uppe på hjässa fast bak liksom. Först var området stort som en femkrona. Sen blev det ovalt och ca 12 cm i diameter. Det kändes som om hårsäckarna brann och jag trodde nästan att håret skulle lossna där. Det var faktiskt det enda som var obehagligt. Känslan i håret satt kvar nästan en hel timme efteråt. Det kändes som om det rann någonting ut det. Och Nina frågade om jag hade skadat mig. Men det hade jag inte. Jag förstod inte alls vad det var. Efteråt berättade jag för Nina att det kändes som en laserstråle som hettade upp ovalen. Då sa hon att jag varit vidöppen för det andliga ledarna. (ja, jag vet. Flum flum och som jag sagt förut. Jag vet inte heller vad jag ska tro) Det enda jag vet är att jag har känt mig skönt tacksam över att jag fick uppleva det jag gjorde. Och var kommer allt ifrån?
Jag hade en vän med mig som gjorde samma sak efter mig. Ska fråga henne om jag får berätta hennes historia. En helt annan historia.
Vi var båda uppspelta och tagna av situationen efteråt.

Nu ska jag sätta fart och fixa det sista innan jag ska bege mig på tjejmiddag. Må gott!

Kommentarer
Postat av: Mia Skrifver

Förstår att du var tagen av det där. Oberoende om man tror eller inte tror så är det väl lite som att uppleva en 4D film. Sånt måste ju vara starkt. Fint att få höra din berättelse. Jag tycker det är väldigt fascinerande.

Svar: Du måste verkligen testa. Om du vill kan du få numret, så kan du boka in henne nästa gång du är i sthlm. Hon är vansinnigt duktig. Hojta till om du vill ha nr.

2013-05-31 kl. 19:59:12

URL: http://skrifva.blogspot.fi/
Postat av: Carola

Oj vad spännande. Något som skulle kunna utvecklas till en bok kanske :)?

Svar: Läste du första inlägget också "Hypnos", om hur det började? Jättespännande var det!

2013-06-01 kl. 19:44:11

URL: http://carolastromstedt.wordpress.com

Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-post:


Länk:


Kommentar:


Trackback