Nära skjuter ingen hare

Bilden är lånad.

Nä, det vet vi att det inte gör. Men det ger en förhoppning om att man lärt sig något och att det kan tänkas bli träff vid nästa försök. För vem skjuter bom och sen inte övar för att lyckas skjuta mitt i prick vid nästa tillfälle?

Jag är en sån som övar. Övar, övar och övar. 
Det är inte för inte jag kallas för Jenny med piskan av vissa författarvänner. Allt handlar om disciplin, att verkligen sitta där och skriva, timme ut och timme in. Öva, öva.

Refuseringsbrev = Gör om, gör rätt.

Nu har jag gjort om, vi får se var det leder. Förhoppningsvis har jag gjort rätt. Det känns åtminstone så. Jag hade turen att få personliga omdömen från två av sveriges största förlag. Fördelen med det är att man vet vad dom vill att man lägger till eller drar ifrån i berättelsen för att få den att lyfta. Om jag lyckas vet jag inte. Men min personliga bedömning är att manuset känns mer harmoniskt, rakare och sorgligare nu.

 
Jag firade igår. Inte bara det att manuset är redo för förlagen. Jag firade också början på en välbehövlig manuspaus. Minst 14 dagar har jag sagt... Jag vet. Jag har sagt det förut också. Brukar klara si så där en vecka. Men jag ska göra mitt bästa. Behöver verkligen vila huvudet.
Det är inte alldeles hälsosamt att jobba 200% under ett helt år.

Dessa två veckor ska bestå av vila och motion. Återhämtning på hög nivå. Sova, sova, sova. Träna, träna, träna.
Slutspurter är alltid värst. Den mest intensiva i skrivprocessen. I alla fall för mig. Då sover jag text, äter text, skriver text och drömmer text. Allt kretsar kring fiktiva personer.

Min son sa till mig:
-Mamma, det är så bra när du är inne i såna här perioder. För vad man än frågar säger du bara ja.

Nu går vi således in i en nej-period eftersom jag hinner reflektera över vad det är jag svarar på. ;)

Jag brukar påbörja nästa manus direkt för att vara sysselsatt så att väntan på svar inte blir så lång. Har dock ett annat manus klart som behöver redigeras samt ett som "bara" behöver ett slut. MEN det får vänta. 
1 Maj får jag börja igen. Kommer kännas som semester att bara jobba 100%. Vad mycket ledig tid jag kommer ha. Ska nog passa på att läsa en del också.
 
Håll nu tummarna att förlagen gillar mitt manus lika mycket som jag gör.
Nära skjuter som sagt ingen hare, men övning ger färdighet. 

Hur det blir med svaret återstår att se. Jag väntar med spänning. Hiss eller diss?
 
Bilden är lånad.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-post:


Länk:


Kommentar:


Trackback