För en vecka sen startade jag gruppen "Skrivduellen." En grupp för skrivande som behöver lite extra pepp. Vi kör gruppen fram till jul. Varje dag redovisar vi gårdagens antal ord.

 

Vi är ett gäng som skriver där och det varierar allt ifrån 0 ord till flera tusen. Alla är glada för att de kommit igång igen och att det nu finns en mening med att prestera lite extra.

Jättekul.

 

Anledningen till att jag startade den var att jag satt och våndades över att jag inte fick någonting gjort, (deadline 20 dec) Tänkt att det måste finnas många fler som river sitt hår.

 

Nu växer berättelsen fram i rasande fart och jag måste snart knyta ihop storyn. Jättekul. Ska bli spännande att se hur den slutar. I have no idea.

 

 

 

Inte den bästa bilden, kanske till och med den sämsta. Men lägg märke till den fyndiga tekoppen jag fick häromdagen. Gillar smarta lösningar.

 

Nu är skrivpasset över för idag. Ska iväg och fika med en vän som beställt min bok. En stor fördel med att gamla vänner köper boken är att man får anledning att träffas och fika.

 

Sen fredagsmys med barnen.

 

Ha en härlig fredag. Det tänker jag ha.:D

 

Jag kan ärligt säga att jag inte lämnade byggnaden på hela helgen. På både gott och ont. Flera gick på promenad i området, andra på spökvandring. Själv satt jag framför datorn eller diskuterade text med någon.
Ångrar lite att jag inte hann med den fina omgivningen. Får tar det vid ett annat tillfälle.

 

Tänk er att någon ska bedöma ert arbete. Vem som helst får säga vad som helst om det ni presterat.

Det är precis det som händer mig nu och det är med skräckblandad förtjusning som jag läser.
Vissa recensenter höjer automatiskt pulsen och jag blir nervös bara av att öppna deras webbadresser där recensionen ska finnas.

Jag vill passa på att tacka alla er som tagit er tid att skriva en recension. Det värmer. Mycket!
Att min bok berör och engagerar gör mig stolt och en smula generad.
Tack till er som recenserar i tidningar, på bloggar och på Bokus och/eller Adlibris. Era ord är verkligen värdefulla för mig och mitt fortsatta skrivande. Orden ni skänker mig är ett kvitto på att jag ska fortsätta att skriva. Att jag faktiskt är på rätt väg i livet. Att min dröm om att bli författare inte bara är en dröm utan något jag måste fortsätta med.
Att min lärare Mona från gymnasiet hade rätt när hon skrev "Sluta aldrig att skriva Jenny" på en av mina uppsatser.

 

Jag kan ärligt säga att jag aldrig fann mig tillrätta i skolan. Kanske var det pga min dyslexi. Att skriva uppsatser var det bästa jag visste även om jag hatade att läsa. Det här med att skriva måste vara någonting inbyggt i mig eftersom längtan efter att bli författare alltid funnits där.

 

Här är de två senaste recensionerna i raden jag fått.

 

http://ronnie.ivarhamarsman.se/#post298

http://www.dast.nu/recension/i-ditt-kvarter-hander-saker-du-inte-ser

 

 

 

Två såna pappershögar har jag nu gått igenom. Så skönt. Alla mina skrivprojekt är nu insatta i pärmar. Andra papper är ifyllda nedstoppade i kuvert och ska skickas iväg.

Tänk vad det är skönt när sånt här är gjort.

 

Nu har vi börjat gräva ut för en ytterdörr som ska gå rakt in i källaren. Tanken är att bygga om källaren till en lägenhet. Men först ska ytterdörr och mur på plats så vi kan bära in all virke direkt i in i källaren.

Ska bli spännande att följa det här projektet. Vi har inte satt någon deadline och det kommer att ta tid. Mycket jobb blir det. Men det kommer bli sååå bra.

 

Idag är det en så där dag när regnet öser ner och allt bara känns vilsamt. Jag har skrivit dagbok och tänkte läsa under eftermiddagen.

 

Jag får sms med glada tillrop från vänner som läser min bok. Jättekul att de gillar det jag skrivit.

 

På Core i Tungelsta går det redan att köpa boken och förmodligen från och med måndag på Coop Tungelsta.

 

Nedräkingen har äntligen börjat, skrivarhelg i antågande. Tillsammans med massor av skrivande vänner. Ska bli så kul. Dessutom är det på mysiga Nynäs slott i Nyköping.

 

Idag fick jag läsa en recension från tidningen Dast. Här kan ni läsa den om ni vill. ;)

http://www.dast.nu/recension/i-ditt-kvarter-hander-saker-du-inte-ser

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är det bokrelease på hemmaplan. Ska bli kul. Har packat bilen full av böcker och goodiebags.

Mer om det i morgon, då kommer även bilder.

 

Faktum är att idén till min roman föddes genom ett debattprogram hos Malou. Temat var män som misshandlar sina kvinnor. 

Det var då jag tänkte, "Männen då? Varför pratas det inte om män som har problem med sina kvinnor?"

Först blev det bara en novell. Den finns med i #Älskanoveller. Men karaktären fortsatte att prata i mitt huvud och blev till slut romanen I ditt kvarter händer saker du inte ser.

 

Redan i samma veva som boken släpptes fick jag mail från män som har problem med sina kvinnor. De tackade mig för att jag skrivit boken. Mailen fortsätter att trilla in. De är glada att jag lyfter ämnet. 

När jag för en tid sedan var och skulle sälja in boken till olika butiker sa en manliga chef.
"Klockrent! Om du visste vilken psykisk misshandel jag utsätts för nu när vi har separerat. Hon é fan inte klok."

 

Min bok tar upp både fysisk och psykisk misshandel.

 

I fredags beställde Efter tio redaktionen min bok. Så håll alla tummar ni har! Ämnet är viktigt och behöver lyftas. Vare sig det blir något program om det eller inte, så är det stort för mig att de ens läser min bok. Men självklart hoppas jag att debatten väcks och att någon man vågar ställa upp och börja prata om det.

 

Här kan ni lyssna på en intervju jag var med i på bokmässan. Jag blev intervjuad av Anita från Radiosyn.

http://www.radiosyn.se/intervjuer/Jenny%20Jacobsson%20intervju.mp3

Manuset är räddat, datorn också. Nu ska jag bara lyckas installera word igen.
Så skönt att allt finns kvar. :D

 

 

Idag har jag blundat hela dagen. Ögonmigrän som äntligen börjar släppa. Usch och fy.

Har dock fått iväg senaste novellen korrad och klar. Novellsamlingen "Över en fika" kommer ut 25 Okober.

 

Idag har jag fått videon från föreläsningen på mässan. Vill ni se den så finns den här:

http://m.youtube.com/watch?v=YzfDVnJWJZg#

 

 

 

Så tänker jag nu när jag inser att mitt pågående manus kanske inte går att rädda.
Efter helgen kommer domen. 
Vad har jag lärt mig på det här?

Att det är viktigt att spara hela tiden, inte bara lite då och då utan HELA TIDEN.

Det är faktiskt KATASTROF att förlora stora delar av ett manus. Det är så galet många timmar som ligger bakom all text.

Hur som helst. Hoppet är det sista som överger mig, så jag håller tummarna stenhårt och hoppas att den går att rädda.

Framöver kommer jag spara på ALLT. HELA TIDEN. Gör det ni också.

 

Mitt i allt detta fick jag höra av en datakunnig kille att man aldrig. ALDRIG ska spara på mina dokument... Och ja, det är där mina manus ligger.
Tydligen är det extra svårt att rädda det som ligger där just för att mina dokument är krypterat. Not so good.

Som tur är gjorde jag en del spar juni på alla bilder och sånt. Men av någon outgrundlig anledning inte av mitt manus. Skampålen nästa.

 

Ja, ja. Det är fredag och nu ska vi njuta av helgen och förhoppningsvis lyckas rädda mitt manus.

Fördel med kraschen är att datorn kommer bli snabb och rapp efter ominstallationen.  Det gäller att fokusera på bra saker när livet går emot en.

 

Nu har många läst ut boken och flera av dem påpekar att boken är lättläst och välskriven. Det gör mig överlycklig. För det är precis så jag vill att det ska vara.

En flytande text, gärna som rinnande vatten. Det har varit mitt mål och det verkar som att det har gått hem.

 

Inser nu att boken kanske är något även för er med svårare dyslexi. 

 

Min sambo tycker att "lättläst" ger boken fel klang, men det tycker inte jag. Det är svårt att skriva en lättläst och innehållsrik text på samma gång. (gissa om jag jobbat med just det)

 

Jag ville inte skriva en tung bok som ingen orkar läsa, därför gjorde jag den lättläst och hyfsat lättsmält även om den berör ett tungt ämne.

 

Tjohoo! Solen skiner och det gör jag också.