Ord ord ord, Jisses vad många ord jag skrev i natt när jag satt uppe. Vet ni vad? Jag har skrivet klart boken!!!!
Gick och la mig 03:30. Del mål ett är klart. Nu dags för delmål 2, det stora grötiga redigeringsarbetet, önskar lite smått att jag redigerat längsvägen, men nej, det har jag inte för jag ville inte att det skulle störa min skrivprocess, så nu har jag inte mindre än 343 A4 sidor att rätta!
Som tur är har jag goa bloggvänner som inspirerat mig till att se på redigeringsarbetet med lustfylld förväntan. Eftersom jag är skriver ut allt, så har jag nu letat fram tre stycken fina färgerpennor, som jag ska sätta mig med och använda till olika saker i redigeringsprocessen, en färg för felstavade ord, en färg för ord som ska strykas helt och en färg för omarbetning av meningen. Jag tror i alla fall att det blir roligare med lite färg. :D
Tänk att jag skrivit klart min bok!! Helt Galet!!!

Nu gjorde jag det igen, hade en tanke om vad mitt blogginlägg skulle handla om, vilken bild jag skulle ha och vips har jag lagt upp en helt annan bild och skrivit en helt annan typ av text!

De här böckerna köpte jag när barnen var små, de är nu 10,11 & 12 (snart 13). I dem skriver jag så fort de sagt någonting roligt, dråpligt, underfundigt eller när det hänt något som är värt att minnas.För att inte glömma i stundens hetta, brukar jag skriva ner det på närmaste lapp eller lägga in det i mobilen. För att senare när tid finns skriva in det i deras böcker. Barnen älskar när jag plockar fram dessa och vill alltid att jag ska läsa något kul de sagt när de var yngre.Jag skriver givetvis fortfarande in så fort tillfälle ges.:) Här följer en del av det som står i dessa böcker.

* Vid en diskussion om olika maträtter säger jag
" kroppkakor är också gott!"
Emil tittar på mig med äcklad min och säger
"Men mamma!... Är inte det sånt som kommer ut efter man fött barn!!

* Emil vid middagsbordet
" Undrar varför det heter blodpudding?"
" Det vill du inte veta" säger jag.
" Varför inte"
" För att det är BLOD"
" Är det!?" säger Oliver förskräckt
" Nä! Mamma bara skojar, klart det inte är blod" säger Emil snusförnuftigt till lillebror.

* Oliver jag har 3st bratz, Meja håller upp handen och räknar på fingrarna
" en som é borta"
" en som é borta"
" och en som inte é borta!"

* Meja:
" Mamma, Faktiskt!... jag vill inte bli prinsessa"
" Nähä, varför inte? Det har du ju alltid sagt att du vill"
" Nä, vet du.... Draken tar prinsessor"

* Meja:
" Mamma! Oliver lyssnar inte på mig"
" Vad har du sagt då?"
" INGET!!"

* " Oliver, vet du vad den här formen kallas", säger jag och pekar på en rektangel
"Ja! Det är en FYRLÅNGKANT!"

* " Mamma, jag har jättetorra lungor"
" Jasså, varför då?"
" För jag har blåsit så mycket ballonger"
 
* " Mamma, om jag blir rik när jag är 85år, då ska jag köpa ett nytt hjärta så jag kan leva lika länge till!"

Be mig berätta en saga och jag har inget att säga.
Be mig skriva en saga och jag fyller ett helt block på ett par minuter.
Så är det för mig, allt jag skriver sitter i mina händer tillsammans med en penna eller ett tangentbord.Var sitter din berättelse?

Visst kan jag komma på ett uppslag eller en mening jag vill ha med, men det är också det enda. Jag försöker förbrilt tänka ut ett slut på mitt manus, men det går bara inte, in kommer tankar på att jag strax måste åka och hämta min dotter från ett kalas eller tankar på om katten har fått mat idag. Nä, jag får snällt vänta tills jag har tid att sätta mig och skriva, då kommer det med all säkerhet lösa sig av sig själv. Jag vet ju att det är så, ändå försöker jag tänka fram vissa delar i boken utan resultat.

Ett tydligt exempel är just när jag tycker jag har en bra grej att skriva om i boken, jag sätter mig ner och börjar skriva om något helt annat... Det har hänt många gånger. Det sägs ju att det är hjärnan som bestämmer allt kroppen gör, men jag undrar det ja.
Så den dagen jag får frågan angående boken "hur tänkte du här?" Vad ska jag svara då? Att jag inte tänkt alls? Det låter ju galet om något, men det är verkligen så det är.

Lägg märke till att jag pimpat mitt skrivverktyg med randigt nagellack, en nyhet från IsaDora, finns fler mönster, men alla andra var slut, så det fick bli randigt. Nästa gång köper jag med stjärnmönster! ;)

Eftersom blogg.se byter plattform, så fungerar det inte i skrivandets stund att ladda upp en bild. Kanske lika bra det, eftersom bilden jag tänkte ladda upp var allt annat än bra. Jag hade fotat av mitt råmanus, men röda sträck överallt där jag måste skriva om eller rätta felstavadeord. Ingen vacker historia! ;)
Jag får nöja mig att skriva något utan bild helt enkelt.

Det jag funderar mest kring när det gäller redigeringsarbetet är hur man ska göra rent praktiskt. Ska man lägga upp manuset så att det ser ut som en bok, tex att varje nytt kapitel ligger på en helt egen sida? Kollade in ett förlag på youtube för ett tag sedan, de ville inte veta av något sådant, utan de ville att man bara skriver skriver och skriver, så sköter de allt som har med textindelning att göra. Själv vill jag nog lägga upp det som "nya kapitel", men inser då att manuset kommer bli hur tjockt som helst.

Om man nu struntar i att lägga nya kapitel på nya sidor, då är frågan, de gånger det nya kapitlet börjar på sista raden på sidan, ska man då scrolla ner, så att det nya kapitlet iallafall börjar på en egen sida. Det blir ju snyggast, men hur vill förlagen ha det egentligen? Bryr de sig över huvudtaget om sånt eller är det bara innehållet i texten de vill åt? Någon som vet?

Ibland när jag pratar om att skriva, så förvånas jag ofta över hur många det är som säger "Åh, jag vill också skriva en bok",  läste för länge sedan att ungefär var 3dje person vill göra det. Sen hur många som verkligen gör det har jag ingenaning om. Det är ju verkligen så, att alla har något att berätta, om det så är självupplevt eller rent påhittat. Min bok är på gränsen till helt fiktiv, jag har en riktig männsika med i boken, vem det är får ni läsa om i boken! ;)
Vad vill du skriva om ? Berätta gärna genom att kommentera här nedanför.

Idag har jag haft en ledig dag från allt vad plikter heter. Rätt skönt faktiskt! Har solat en del med min brorsdotter Jennifer. I morgon är det skolavslutning och därefter en starta eget information på ABF. Hoppas ni alla har haft en lika skön dag som jag.

Så här ser min gumma ut. Den ritar jag allt som oftast när jag skriver under något. Ber om ursäkt för den dåliga bilden, men nu förstår ni i alla fall.
Jag hoppas att jag någon gång i framtiden också får skriva autografer och dela ut.
I morgon får ni möta min karaktär Lars.

En dag i höstas kom min son Oliver hem med en autograf från en författarträff de haft på skolan. Petrus Dahlin författare till detektivböckerna Kalle Skavank, bra och spännande böcker för barn och vuxna. Jag blev så glad att Oliver tänkt på mig och fixat en sådan fin autograf, så jag mailade till Petrus för att tacka för den. Han mailade snart tillbaka och därpå ställde jag några frågor om skrivande till honom. Fick värdefulla tips och kände mig ännu mer motiverad. Ofta när jag sitter och skriver så tittar jag upp, ser autografen och blir varm inombords av den lilla glada gubben som sitter där och ler och tror på att jag kan. Det roliga är att jag alltid också ritar en tjej när jag skrivit mitt namn. Aldrig någonsin har jag lämnat en autograf, men när jag skriver under något, så ritar jag alltid en liten bild efter namnet. Så denna lilla gubbe motsvarar min lilla gumma. Jag ska lägga in en bild på min gumma, så ni vet vad jag pratar om.
Bilden bredvid är ritad av min dotter Meja som ritade av mig en dag när jag satt och jobbade.

Rubriken här kommer av ett mail från Petrus och jag lever verkligen utifrån det. Jag jobbar stenhårt och eftersom jag i detta nu lever min dröm, så har jag redan vunnit stort!

Har du någon förväntan?

För mig är förväntan någon som känns i hela kroppen. En känsla av spänning som byggs upp för varje dag tills svaret dimper ner som en oförlöst bomb. Ska jag våga svara på samtalet? Ska jag våga öppna mailet? Tänk om svaret jag får gör mig besviken.

Någon sa till mig att man aldrig ska förvänta sig något, att man ska lägga locket på tills man vet. Jag håller inte med om det. Jag gillar känslan av förväntan, skulle det inte bli som jag önskar, har jag haft en skönkänsla i kroppen under tiden. Blir svaret negativt, får jag ta nya tag. Det kommer en dag när jag får det svaret jag vill ha, det gäller bara att inte ge upp hoppet.

Förväntningar för mig är levande drömmar.

Ibland kan man inte vänta på att andra ska passera, ibland måste man köra på för att inte fastna i gamla hjulspår.

Många som skriver lägger upp hela sin berättelse i huvudet eller på något annat sätt innan de börjar sin skrivprocess. De bestämmer redan innan storyn börjar, vilka som ska var med, vad de heter, var de bor och hur deras liv ser ut. Som jag berättat tidigare, så har jag inget klart. Varje dag börjar med ett vitt papper. Nackdelen med det nu är att det blir svårare att i efterhand försöka hitta karaktärernas bakgrund och boende. Samtidigt vet jag att det kommer bli samma sak när jag skriver nästa manus, storyn berättar sig själv jag skriver bara ner den.

Jag är en sån person som aldrig ser en film två gånger, om det inte gått minst 10år emellan. Blir uttråkad av att veta hur det slutar. Det gäller även för boken, skulle jag ha en hel bok i huvudet som ska ner i text, skulle jag känna mig omotiverad att skriva ner den, det skulle vara som att sitta och skriva av en text, ord för ord i 300 sidor. Hua!
Däremot har jag inget emot att berätta om en bok som jag läst och tyckt om från början till slut. Lite märkligt kan tyckas.
Idag kommer det bli ett inlägg, för vi ska på fest och den börjar redan kl 11.00…

Vad drömmer du om? Jag har många drömmar, det här är en av dem. Jag ska göra allt i min makt för att hamna just här. Hur stor är chansen tror du? Jag vet, den är i princip obefintlig. Nästan lika obefintlig som att lyckas ge ut en bok. Saken är den att jag måste tro att den blir utgiven, för vad finns det annars för mening med att lägga all min tid och energi på att skriva dagarna i ända. Idag finns dessutom massor med förlag där man själv kan ge ut sin bok om man inte lyckas få ett förlag att vilja göra det. Därför kan jag säga vänligt men bestämt att min bok kommer bli en riktig bok med eller utan förlag i ryggen. Visst drömmer jag givetvis om ett förlag som vill satsa på mitt projekt. Drömmar ska man vårda och våga satsa på!

Ni har väl inte missat att vi den här veckan är med i Mitt i Haninge. Tyvärr är det några saker som inte stämmer i texten, den rätta summan är 750.000.- sen sa jag att parken passar alla åldrar och inte 8-18 åringar som det står i texten...
Hur som helst är detta vår stolthet nu och parken översvämmas av ungdomar en ledig dag som den här. Riktigt kul att se.
På tisdag någon gång mellan 9-12 kommer Anne Hammar prata lite om invigningen i Haninge radion 98,5. Lyssna gärna då, det går inte att lyssna i efterhand!!
Ska ta med mig min knallgula termos och gå upp till parken en stund och fika lite senare idag. Skönt väder och skön atmosfär!

Lägg märke till att fotografen här är allas vår Emma!

Har inte varit arbetslös en enda dag sen jag slutade på mitt förra jobb. Visst beror det på hur man ser det men jag jobbar varje dag 8-15 med att skriva på min bok, resterande tid lägger jag ut trådar åt alla håll inom förlagsbranschen.
Passar också på att gå kurser emellanåt, som kan leda till nya jobb.
Många tror att jag arbetar för Haninge kommun också eftersom jag varit mycket aktiv och driven i det projektet vi drivit med kommunen. Nej, jag jobbar frivilligt för våra ungdomar med mycket gott resultat. Men visst, skulle kommunen erbjuda mig jobb… ja, vem vet…
Samtidigt som jag gjort detta har jag också kontaktat två olika företag angående affärsidéer för respektive företag. Inga gemensamma nämnare, förutom att båda tycker att min smyckesdesign kan vara av intresse, här blir det först till kvarn som gäller.

Många frågar om jag fått något nytt jobb, svaret på den frågan är att jag redan jobbar, visserligen utan lön, men så länge jag har råd att satsa på min dröm, så måste det vara ett skäl nog. Självklart vill jag ha ett fast jobb inom de närmaste, men inte precis just nu. Till hösten däremot, då skulle det vara perfekt, för då har jag skrivit klart manuset och förmodligen också hunnit redigera det.

Så var de det där med att söka jobb också, visst söker jag jobb, lagom aktivt i mina egna ögon men mycket aktivt enligt arbetsförmedlingen, vet inte vad de har för referensramar men det låter lite underligt i mina öron.
Någon sa till mig en gång ”Drömmar - ska man låta vara just drömmar, så man slipper bli besviken”
Mitt svar på det blir:
- Men varför då? När man kan njuta längs vägen.

Den här bilden har lika lite att göra med texten, som skylten på bilden i Juni på Folkungagatan.

.

Regnet öser ner över Stockholm, inser att tygskor inte var det bästa valet idag. Kul känsla att gå i mina karaktärers fotspår. Bilder från deras liv i manuset kommer läggas upp.
Mötet idag gick bra och min affärside' fick god respons. Fortsättning följer kring det...
Känner mig för tillfället som en dränkt katt, tog inte med något paraply eftersom solen sken på landet när jag åkte.
Nu lunch på Sushi Yama bästa sushin i stan.

Tänk om alla kunde få jobba med sådant man brinner för, tänk vad positiva alla skulle vara då. Hur ofta hör man inte djupa suckar inför morgondagens arbetsdag? Själv längtar jag till varje ny dag då jag kan få sätta mig och skriva. Som i morgon till exempel, då går hela dagen bort för ett mycket viktigt möte i stan. Självklart ser jag fram emot mötet med stora nyfikna ögon, men samtidigt går en hel skrivardag bort, vilket jag sörjer.
Hur många av er, handen på hjärtat, skulle sörja en förlorad dag på jobbet?
Även om jag skriver från 9-21 har jag massor med energi i kroppen, antar att det beror på att jag under hela dagen har fyllt på med energi av sådant jag gillar att göra. När jag förut jobbade 8-17, var jag alltid trött när jag kom hem. Visserligen gillade jag det jobbet också, men det var inget jag brann för och inte heller något jag egentligen längtade till när jag vaknade. Nu längtar jag varje dag till min tid med min dator och mitt manus, som växer sig större och starkare för varje dag. Jag vet att det är dags för min berättelse att avrundas, men jag vill inte att den ska ta slut. I början döpte jag mina karaktärer och tänkte att namnen kan man ändra sen, men icke sa nicke. Nu lever mina karaktärer ett eget liv och att byta namn på dem skulle vara som att byta namn på sig själv. Det går bara inte.

Just nu lever jag min dröm och önskar att alla fick chansen att göra det för en stund någonstans mitt i livet. Redan när jag var liten skrev jag i "Mina vänner" att jag ville bli författare under rubriken "vill jobba med". Nu är det nära. Skriver på ett manus, är nu uppe i 237 sidor och ska nu börja det svåra jobbet med att knyta ihop berättelsen.

Min blogg kommer att handla om just skrivprocessen och även en del om mitt vardagsliv som jag lever med min extremt aktiva familj. Här ryms en blandning av sportcykling, karate, cheerleading, breakdance, showdans, fotboll, löpning, skateboarding, simning och motion i alla former. Det är absolut inte så att jag utför allt detta utan det är en stor del av familjens aktiviteter. Vi är fem personer och en underbart silkeslen och långhårig katt.

Mina karaktärer som ni kommer kunna följa här är Sara, Vanja, Per, Lars, Anna. De andra karaktärerna får ni möta i min kommande bok. (när jag väl hittat ett förlag som vill ge ut den!)

Läs min synopsis:

Det är midsommar år 2010. I en söderförort till Stockholm rasar Saras liv plötsligt samman efter en grov våldtäkt.
Samma helg mister Vanja sin dotter Tina i en drunkningsolycka.
Håller Vanja på att bli galen, när hon plötsligt hör sin döda dotters röst och känner hennes närvaro.

Anna och Lars träffas på en fest där Lars dras in i en värld av droger som leder till ett tungt beroende. Anna visar sig dölja en hemlig ritual.

I berättelsen möter ni fler komplexa människoöden.

Välmött!