Idag har jag skrivit i nästan 4 timmar på mitt nya manus. :) Lycka!

 

Igårkväll kom jag på att jag skulle leta rätt på en bok som jag skulle kunna ha som inspirationskälla. Hur jag än letade kunde jag inte hitta den. Kanske har jag aldrig ägt någon eller lånat ut den. Den fanns i vilket fall som helst inte.

Idag åkte jag till centrum för att handla och strax innan jag ska gå till bilen passerade jag en bokylla där man kan lämna och låna böcker. En bok ligger inkastad i hyllan och gissa vilken det var...

 

Det är ungefär en vecka sen jag senast tittade i den bokhyllan och då fanns den inte där. Idag stannade jag inte ens för att titta utan reagerade på att det var en bok jag kände igen och att den låg inkastad på tvären.
Ja, vad säger man om det?

Ödet?
Det måste vara meningen att den här boken ska skrivas som jag håller på med.

 

 

 

Och nu har jag hoppat. Var det leder vet ingen. 

Nu har även mitt andra förlag drabbats av saker jag med hänsyn till förlaget inte kommer att gå in på. 

Detta gör att det finna två alternativ, antingen vänta ut stormen eller kasta sig ut i det okända. 

Jag har valt att kasta mig ut. 

Mitt förra förlag gav mig möjligheten att självmant gå om jag inte ville hänga kvar och vänta. Jag gick och det visade sig vara det bästa jag kunde göra eftersom det nyligen kom att visa sig att om jag stannat hade allt runnit ut i sanden (av skäl jag inte kommer gå in på i skrivande stund.)

Den här gången är det annorlunda. Jag har inte fått möjligheten att gå, jag har efter samtal med författarförbundet fått tips om hur jag på bästa sätt skulle göra. 

Än har jag inte fått svar från förlaget. Men detta är för allas bästa. 

Dom som av olika anledningar inte hinner med och jag som slipper sitta på "hold" med min dröm. 

Det kan inte bli bättre. 

Genom detta frigör jag tid för dem och kan jobba vidare mot mina mål utan att vara låst. 

Bollen måste rulla vidare 

Självklart känns det tråkigt att det inte blev som det var tänkt. Men man kan inte låta livet stanna av, det gäller att hitta andra vägar. 

Detta gäller givetvis alla som på något sätt tycker att livet står och stampar. 

Nu får vi se åt vilket håll bollen rullar. Hur som helst blir det någon form av nystart.

Och för er som undrar så har jag inte avslutat mitt samarbete med förlaget helt och hållet utan bara delar där av. Vi är på intet sätt ovänner eller oense. 

Det här är för allas bästa. 

Bilden är lånad. 

Vågar man inget vinner man inget. 

Nu har jag öppnat word och skrivit 1,5 kapitel i mitt alldeles nya romanmanus. Detta blir en feelgood. 

Jag läste högt ur mitt manus för två författarkollegor och de hade många åsikter om mina karaktärers namn. Det blev rent av en debatt. 

De tycker att jag ska ändra namnen på båda mina karaktärer, men jag skriver bara ner Ulla-majas och Ines berättelse. Jag som författare anser inte att jag kan gå in och byta namn hur som helst. Karaktärerna kommer till mig och jag ser mig som ett verktyg som skriver ner det som dom vill berätta. Skulle känns jättekonstigt att byta ut deras namn.
De var så de kom.

Vi får se hur det blir med det framöver. 

 

Det är onekligen bra att damerna skapar debatt redan efter 1,5 kapitel. Det bådar gott inför boksläppet och framtiden. 

 

Idag öppnade jag en skrivbok och skrev första kapitlet i manus nummer 7. Kunde bara inte låta bli när tankarna bubblade över. Min nya karaktär heter Ulla-Maja och arbetsnamnet för manuset är "Ensam kvinna söker..."
Nej, det är ingen kärleksroman. 

Ska bli så spännande att följa Ulla-Maja och se vad hon har att berätta för mig om sitt liv.

Jag vet, jag borde skriva klart manus 6 först (har ca 30% kvar att skriva) men nä, detta kunde inte vänta, så jag får nog köra parallellt ett tag. Alternativt att jag bestämmer att jag ska skriva klart manus 6 på författarveckan i sommar... Jag får helt enkelt sova på den saken.

Jag brukar inte skriva förhand, men nu blev det så. Kommer givetvis fortsötta via datorn så jag slipper skriva boken två gånger. Men en anteckningsbok var det enda som fanns att tillgå när skrivlusten kastade sig över mig.

Ville bara tala om det. Så himla kul att börja på något helt nytt. 

Idag såg jag en tragiskt påminnelse i min kalender. En påminnelse om någonting som kunde blivit så bra men som föll ihop som ett korthus.

På dagens datum står det:
"Manusinlämning till förlaget." 

Idag skulle alltså mitt manus gå till förlaget färdigredierat och så gott som färdigt för tryck. 
Ironiskt nog skickade jag in mitt manus igen till samma förlag just idag då de bett om att få läsa manuset igen efter  omarbetningen. Kanske kan det bli som det var tänkt ändå?

Förlagsbranschen är svår. Inte bara på grund av alla manus som väller in till förlagen med samma förhoppning som mitt. Branschen är svår för små- och mellanstora förlag att överleva. Små förlag drivs ofta av en person, sårbarheten blir omedelbar om någonting händer.
De större förlagen har störst inflöde och självklart beror det på att man skickar till förlag man känner till. De som syns mest i bokhyllorna ute i butikerna.

Fördelen med ett litet förlag är att du kan bli den stora författaren på just det förlaget (om du jobbar jäkligt hårt för det). Om du blir antagen av ett stort förlag kanske du blir en författare i mängden. Å andra sidan har man en annan trygghet med stora förlag eftersom de har en stab av människor som kan hjälpas åt om det svajar.

Det är rätt komiskt ändå. Alla som inte är i branschen frågar:
När kommer boken ut? När kommer pocketen och ljudboken?

Alla verkar tro att det bara är att skicka in sitt manus och få det publicerat, dessutom på alla tänkbara sätt. Men så är det inte. Verkligen inte. Tvärtom.

Ni som följer mig vet att I ditt kvarter varken blivit pocket eller ljudbok. Vilket jag givetvis hade hoppats. Det känns sjukt tråkigt att inse att det förmodligen aldrig kommer att hända.
Men det är väl som det är med det mesta i livet. Bara att bita i det sura äpplet och gå vidare mot nya mål. Alla författare går på grund emellanåt.

Hur som helst ska jag ge mitt ny/gamla manus all chans i världen att landa så mjukt det bara går. Man lär som bekant genom hela livet och när jag får ett förlag till det här manuset vet jag vad jag ska tänka på redan innan jag tackar ja.
Erfarenhet underlättar framtiden.

Att bli antagen av ett förlag är väldigt stort oavsett storlek på förlaget. Att få arbeta fram ett omslag som passar till historien och efter en tid få hålla boken i handen. Det är oslagbart och det är någonting jag längtar ihjäl mig till.
Min tid kommer - det är jag helt övertygad om.

Just nu. Utanför mitt fönster. Älskar regndroppar som smattrar mot fönsterrutan. I morgon är en annan dag. En dag närmare ett svar.

 

 

 

 

 

Idag har jag funderat över vad det ska stå i författarens tack, längst bak i senaste romanen.

Hur bra är du på det här med sociala medier?

Att få människor att orka kommentera det man skriver vet alla som bloggar, twittrar, facebookar osv att det är jättesvårt. 

Jag läser gärna blogginlägg, nickar igenkännande men lämnar sällan spår efter mig. 

Men hur gör du om någon tagit sig tid att kommentera det du skrivit?

Jag kanske är gammalmodig men jag tycker att det hör till att bekräfta att jag sett att någon skrivit ett par rader till mig. 

Klart jag svarar på kommentaren. 

Visst händer det att jag har missat någon eller att jag haft för mycket just precis då och sen glömt bort. 

Men det minsta jag gör är att jag gillar inlägget för att visa att jag läst och att jag bryr mig om.

Jag vet många som aldrig eller extremt sällan svarar på inlägg människor gör på deras sociala medier. 

Tänk er en bild på en person som precis har klippt ny frisyr till exempel. Och vänner skriver saker som snyggt, passar dig jättebra osv. 

Och personen som lagt upp bilden inte svarar. 

Tänk er samma sak fast utanför sociala medier. Du kommer nyklippt till jobbet och får samma kommentarer snyggt, passar dig jättebra, osv... 

Tackar du inte då? Går du nonchalant förbi?

Visst, man kanske inte har tid att skriva några rader, men visa med en smiley att ni sett att någon tycker att ni är fin. Det kallas respekt att bekräfta andra människor. 

Var är de socialakoderna vi annars så väl känner till?

Varför skiljer sig våra beteenden på nätet mot i verkliga livet?

Och nu pratar vi bara om vanligt vänligt hyfs. 

Näthat är en helt annan sak man kan prata länge om. 

Var jag än vänder mig stressar människor sönder sig. Jag är också bra på det under perioder. 

Vad är det som gör att stress har blivit en folksjukdom?

Jag har inget minne av att någon ens pratade om stress när jag växte upp. Idag kan man läsa om unga människor som går in i väggen. 

Har stressen kommit för att stanna? Och vad säger det om vårt samhälle?

Sverige lider av utmattningssyndrom. Var och varannan är sjukskriven på grund av depression till följd av utmattning och stress. 

Att stressa under korta perioder är en sak. Men att hela tiden leva under hård press är inte bra för någon. 

En kommentar jag nyligen hörde var:

En kollega till en annan:

- Hänger du med och fikar?

- Fikar? Jag jobbar inte så. Rast. Vad är det för något?

Inte konstigt att man kör rakt in i kaklet om man inte vet hur viktigt det är med återhämtning. Rast är inte till för lata. Rast är till för alla. Av rasten blir man klar i hjärnan och arbetar bättre. Punkt slut.

För ca 10 år sedan gick jag och pratade med en psykolog om stress. Några saker han sa till mig som fortfarande gör sig påminda är:

" Spring inte mellan skrivbordet och kaffemaskinen. ( vilket jag allt för ofta kommer på mig själv med att göra)

" Öva på att inte köra om... (Mega svårt att lägga sig i innersta filen och vila i att personen före bestämmer hastigheten, krävs många vänder på vägarna innan man kan njuta av det.) Försök får ni se. Kan lova att ni blir superstressade i början.

" Gå sakta mellan tåget och kontoret... (Ja, ni förstår ju. Plötsligt är man en stoppkloss för alla)

" När du köar eller inte på något sätt kan påverka tiden tänk då: Väntetid är vilotid. Istället för att bli galen av att allt går så J|€*%~<€ långsamt. (Just detta har hjälpt mig många gånger. Vad hjälper det att stressa upp sig om tåget står still och du har en viktig tid att passa, när du ändå inte kan göra något åt saken)

" Ät långsamt. Tugga länge... (Jag har alltid ätit långsamt vilket är superstressade när man bara har 30 min lunchrast. Detta har gjort att jag ofta kastar maten jag inte hinner äta upp, alt att jag tar en banan och en yoghurt. Här finns verkligen ett förbättrings område för mig)

" Ta promenader och glöm inte att andas. ( det här är jag väldigt bra på och det är något jag rekommenderar starkt.)

" Ta dig tid att reflektera och släpp alla måsten som du själv har skapat. Det mesta kan vänta till en annan dag. 

" Anteckna veckans bästa och veckans sämsta i din kalender. Ger bra perspektiv. 

En annan sak som är intressant är att det finns:

Kanelbullens dag

Dansens dag

Alla hjärtans dag

Barnens dag

Mors dag 

Osv i all oändlighet. 

Det borde finnas en antistress dag. Eller varför inte en vecka... Tänk om alla plötsligt går sakta (normal takt) mellan tåget och kontoret. Vilken upplevelse! Man skulle tro att någon satt på slowmotioneffekten och då pratar jag om att gå i normal takt. 

Finns det knappt någon som står still i rulltrappor nu för tiden? Rulltrappan är ändå till för att man ska slippa gå...

Jo, jag erkänner. Jag går oftast i rulltrappor. 

Men varför kan man verkligen undra!

Det viktigaste av allt att lägga på minnet är:

"Det är sällan mängden av göromål som stressar upp en, utan det är TANKEN på allt man ska göra som utlöser stress"

Alltså. Tänk inte. Gör det bara! Och kom ihåg att andas och njuta under tiden. Och glöm inte rasten!