Man vet att man är besatt när man efter ett par timmars manusjobb tar en kopp te och fortsätter lika många timmar till utan att ens tänka på att man borde äta lunch. 

Idag åt jag lunch 19:30...

Jag brukar säga: vad gör man inte för konsten. Men saken är lika enkel som banal. Är man besatt så är man. Då finns inga tankar på såna trivialiteter som att äta. 

Herregud jag skapar ju mästerverk här!

Skämt å sido. När jag befinner mig i författarbubblan så försvinner allt annat.

Efter mitt långpass idag valde jag att se gårdagens avsnitt av Skavlan. Han hade besök av en författare som förklarade skrivprocessen så här:

"När jag skriver ägnar jag 95% av min tid och mina tankar till det. 5% är jag närvarande." 

Precis så är det. Speciellt i slutfasen. 

Jag tänker text dygnets alla timmar. Tusentals små nötter som ska knäckas och som vart efter blir just det. 

Så fort det uppstår ett störningsmoment tittar jag omedvetet på klockan och tänker. Hoppas det går fort så jag kan fortsätta att jobba. 

Hur många tänker så ute i arbetslivet? De flesta ser ett avbrott som en skön liten rast. 

I skrivprocessen blir jag rastlös av små avbrott. 

Hur som helst. Jag närmar mig slutet på den här egotrippade fasen och har därför skruvat upp tempot enormt eftersom Jag-vill-bli-klar-någon-gång.

Längtar ihjäl mig till att klicka på SKICKA-knappen. 

Nu nerbäddad för natten. Och vad har jag då med mig?

Manuset såklart. Ska bara läsa ett par sidor till nu när jag äntligen har gått in i "sista" genomläsningsfasen. 

Intalar mig själv att det är okej att vara besatt i kortare perioder. Rättare sagt, ett par månader om året. 😊