År 1520

Idag har jag suttit och fikat i en mysig källare i gamla stan. Vi skojade om att det kanske haft fångar i den underjordiska valvet vi satt i. För även om det var mysigt med tända ljus, trevligt sällskap och gott fikabröd så var miljön väldigt lik en fängelsehåla. Ni vet en sån man ser på film där någon stackare sitter fastkedjad i väggen. 

När vi senare frågade ägaren hur det var med den saken fick vi svaret. 

Jag tror inte att de Svenska adelsmännen som satt tillfångatagna i samma källare på 1500-talet tyckte likadant. 
 
De stackarna väntade på att bli halshuggna på Stortorget. 

Enligt sägner ska de vita inmurade stenarna på fasaden vara en påminnelse om de 82 personer som halshöggs vid Stockholms blodbad år 1520.

Rätt knepigt ändå. Där sitter vi och mysfikar och njuter av julstämningen.

- Något kändes plötsligt väldigt fel -



Det sägs

Det sägs att ett om dagen är bra för magen. Men jag vet inte det ja.






Det är något alldeles speciellt

Det är något alldeles speciellt med vackra bokomslag. 
De liksom ropar på en. 
Var på ett trevligt julmingel i Gamla stan här om kvällen och var man än tittade låg böcker med fina omslag. 

Köpte fem stycken. En inbunden att ge bort i present och fyra pocketböcker. 
Ser fram emot tid att läsa.

För tillfället lyssnar jag på en engelsk ljudbok jag inte minns namnet på. 
Har avverkat ett helt gäng ljudböcker sista tiden. De flesta alldeles lysande.  Mindre lysande har jag faktiskt valt att avsluta innan jag nått sidan 100. 

Faktum är att jag har kommit på en bra sak. Vissa böcker jag tappat intresset för under något långt mellanparti men som jag ändå vill "läsa ut" har jag faktiskt laddat ner som ljudböcker och lyssnat klart på. 

Nu väntar dessa pärlor.




Någon som läst dessa?

Nä. Nu räcker det.

 
Att tiden flyger fram vet ju alla men hur fort kan ett år gå?

På författarmiddagen jag var på här om kvällen insåg jag att det gått ytterligare ett år utan att någonting egentligen har hänt med min skrivande. Känns som att hela 2016 stått på hold.

Men så har jag trånat och längtat också. Nu räcker det. Inget mer trånande. Nu ska jag bara fokusera framåt ingenting annat.

Ni vet när par försökt bli gravida i flera år och till slut bestämt sig för att adoptera. När förväntningarna och förhoppningarna dalar för att man riktar in sig på framtiden och allt annat än just att längta. Det är då det händer. 
Så. Good bye allt ältande i hjärnan om hur det ska bli och hur det kommer att se ut.
Jag måste tänka på andra saker. Viktigare saker. För hur viktigt är det egentligen på en skala att bli utgiven. 
Min tid kommer och jag måste inse att det inte finns någonting jag kan göra för att det ska gå fortare fram. En dag händer det bara och tills dess ska jag skriva vidare så jag har ett gediget lager av "färdiga romaner" i bagaget.

Att året stått på hold är bara en känsla för det har verkligen inte stått på hold. Jag har skrivit klart ett manus, samt nästan skrivit klart ett annat manus. Har redigerat om två andra manus. Det som stått på hold är svaren från förlagen.
Jag säger som Hipp Hipp.
Oflyt och klappar händerna. Oflyt!

Livet, det är som det är och blir som det ska. Det måste jag komma ihåg.

 
Anne-lie, Eva, Åsa, Emmelie, Åsa, Anna, Barbara, PeKå, Jossan, jag, Anna, Pia, Anne och Elisabeth mfl.
Alla duktiga författare.
 
 
Och några till: Eva, Frida, Susanne, Ebba, Anne-Marie, Catrin, Emma och Anna mfl. Ännu fler duktiga författare.
 
 
 

Mellan himmel och helvete



Den här fina bilden tog jag igår kväll. 

Nu börjar svaren trilla in ang mitt manus. Idag fick jag inte mindre än två refuseringsbrev inom loppet av en minut. Känns så där. Igår fick jag ett annat. 
Men hoppet är det sista som överger mig och jag ser ändå att det finns en öppning i något av svaren jag faktiskt väntar på. 
Så. Man kan välja. Att gräva ner sig och bränna fötterna eller låta det rinna av och stiga högre. 
Jag väljer att stiga. 
Tur att jag har många förlag kvar som faktiskt kan gilla och till och med älska det jag skrivit. 

Med blicken mot skyn ser jag inga gränser. 

Det beror på hur man tar det

Lanzarote levererar 
* Regn
* Hård vind
* Sprucket handfat
* Vinglig toalett
* Hängande skåpluckor
* Inget varmvatten i duschen
* Moln ( när det väl är uppehåll )
* Kall mat på restaurangen (som ska vara varm)
* Kuddar gjorda av betong

Till råga på allt dimper ett 
refuseringsbrev ner i mailkorgen.


Men jag är glad ändå. Vi är på en vacker ö. Vi tar vara på alla solglimtar vi får. Vi håller sams och vi njuter av ledigheten. 

Dessutom hittade jag en liten kudde i en leksaksaffär och den var värd varenda krona. 
Jag sover som en stock och shoppar så fort solen går i moln. Så nä. Jag har inte mycket att klaga på. Ingen huvudvärk. Bara det är värt att fira! 
Har en bra bok med mig och skriver på en annan. 
Ledighet var ordet. 







Nu öser regnet ner, det är midnatt och jag hoppas att regnvädret har passerat när vi vaknar. Vi är värda en hel dag med strålande sol. 
Hoppas vädergudarna är med oss.

Önskade en ny vecka utan spänningshuvudvärk

För i ärlighetensnamn är det inte särskilt spännande. 

Mer provocerande faktiskt. Förra veckan var vedervärdig och det fortsätter. 


Hittade Thermacare på Apoteket idag och de har hjälpt lite i alla fall. Alltid något. 


Imorgon eftermiddag väntar Tola med nålarna på mig. Kan tala om att jag längtar. 

Tills dess... 

Myser jag runt i min gamla onepice som hängde längst in i garderoben. Perfekt klädsel när man tycker synd om sig själv. Sitter inte åt någonstans. 
Inte snyggt men så skönt. 

I morgon blir en bättre dag. 💕

Det sägs att

Det sägs att man ska säga saker högt när man önskar sig något. Att det faktiskt går i uppfyllelse då. 
Så jag tänkte tala om vad jag önskar. 


Jag önskar mig ett förlag som älskar mitt sätt att skriva, som vill läsa mina andra färdiga och pågående manus.
Som vågar satsa på mitt författarskap. 


Min vän och kollega Annika Estassy och jag satt på ett kafé i mars månad 2014. Jag berättade att jag skickat in mitt första manus till förlag. 
Annika frågade:
- Så när kommer boken ut?
Jag svarade något svävande om att den förhoppningsvis kommer någongång.
Hon upprepade frågan:
- Men när kommer den ut?
Jag tvekade. 
- Säg det högt Jenny. När kommer den?
- Till hösten. Fick jag ur mig. 

Det finns något i makten av att säga saker högt. Gissa om jag blev glad när drömmen slog in. Boken kom ut i september 2014. 

Så nu säger jag det högt: 
- Annika! Min nästa roman kommer ut till sommaren 2017. 


Brunnslock på Landort. Fler brunnslock i den här stilen tack. 😊

Vill också passa på att tacka Annika för allt stöd jag fått under både toppar och dalar. ❤️ Du äger! ❤️

Och tack till er andra som kommer med hejarrop och pepp när allt känns som en evig uppförsbacke. Ni vet vilka ni är och ni är många. 😘




Har du svårt att hålla fokus på ljudböcker?

Under hela sommaren, hösten och nu vintern har jag lyssnat på ljudböcker.

Flera böcker med många karaktärer. Jag har ofta känt:
Vem pratar de om nu? Vem var det nu igen?

När det är många karaktärer lyssnar jag med ett halvt öra. Trots att jag inte hänger med i själva berättelsen tycker jag att det är skönt att lyssna på någon som läser upp boken.
Två nyligen lyssnade böcker är såna. Jag kan bara berätta fragmentariska bitar ur dessa. Har ingen som helst koll på själva huvudstoryn i böckerna än mindre på vem som är vem och vem som är ihop med vem och vänstrar med vem... Ja, ni fattar.

Det blev extra tydligt igår när jag började lyssna på en ny bok. En bok med endast några få karaktärer. Min hjärna jublade och jag insåg först då hur röriga de andra böckerna varit för mig. Den här boken flyter som balsam i huvudet på mig. Jätteskönt. Jag kan koppla av helt och ändå hänga med i berättelsen.

Kul ändå att känna den enorma skillnaden. Nu vet jag att jag ska satsa på ljudböcker med få perspektiv och få karaktärer. Många historier har sidostick hela tiden som egentligen inte behövs och sånt gör det rörigt för mig.
 
Bra upptäckt. Har ni svårt att hålla fokus på en ljudbok? Ni kanske lider av samma problem som jag när det är för många karaktärer inblandade.
 
 

Hur svårt kan det vara?




Det är en sak jag inte förstår

 
Det är det här med böcker som ropar efter en. 
Visst. Om man redan har börjat läsa en bok så ska den helst ropa och det högt. Hela tiden tills den är utläst.
Men böcker man knappt visste fanns, böcker man inte har en aning om vem författaren är, böcker där man knappt gillar omslaget och ändå ropar de.
Vad beror det på?
Jag förstår inte.
Nu pratar jag om böcker man aldrig läst någonting om, aldrig hört någon prata om...
Har någon av er svar på det?
Eller händer det bara mig?

I den här högen finns en sån bok. Jag började på den igår. Har lite svårt för språket men jag älskar den ändå... Hur är det möjligt? Den har pockat på min uppmärksamhet i månader och jag har aktivit valt att inte läsa den just för att den på något sätt ändå inte lockat mig... Svårt att förklara, men jag gillar tex inte omslaget alls.

När jag läser dömmer jag snabbt ut en bok. Inte för att vara dum utan för att texten måste fånga mig annars börjar min hjärna tänka på annat och då kan jag inte läsa vidare. Även om jag verkligen vill läsa ut boken så kan det vara så att det verkligen inte går. Sån böcker jag verkligen vill läsa av olika anledningar ger jag många chanser att fånga mitt intresse men till slut släpper jag taget om det inte går.
Böcker jag inte har någon relation till kan jag lägga bort redan efter 20 sidor.
 
Det var någon författare som sa:
Det är författarens skyldighet att hålla kvar läsaren.

Det ligger mycket i det. Förut fick jag dåligt samvete om jag lade bort böcker. Men nu har jag inte det längre. Varför lägga tid på böcker man inte tycker om när det finns så många bra som väntar på att bli lästa.

Nä. Nu ska jag lägga mig och läsa boken som ropar på mig. Den som jag egentligen inte gillar men som jag ändå redan älskar.
 

Blankt

Det har väl aldrig hänt tidigare. 
Att orden liksom är slut.
Att det är totalt blankt i hjärnan. 
Men just nu är de det. 

Så det enda jag bjuder på idag är en fin bild av en ros från buketten jag fick på min födelsedag.


Visst är den vacker?

Somnar lycklig



Det är inte svårt att vara lycklig när man jobbar med det man älskar mest i livet. 

Ta reda på vad som gör dig lycklig och ägna dig åt det. 
Jag lovar. Du kommer inte ångra dig. 

Besatt 95-5



Man vet att man är besatt när man efter ett par timmars manusjobb tar en kopp te och fortsätter lika många timmar till utan att ens tänka på att man borde äta lunch. 

Idag åt jag lunch 19:30...

Jag brukar säga: vad gör man inte för konsten. Men saken är lika enkel som banal. Är man besatt så är man. Då finns inga tankar på såna trivialiteter som att äta. 
Herregud jag skapar ju mästerverk här!

Skämt å sido. När jag befinner mig i författarbubblan så försvinner allt annat.

Efter mitt långpass idag valde jag att se gårdagens avsnitt av Skavlan. Han hade besök av en författare som förklarade skrivprocessen så här:
"När jag skriver ägnar jag 95% av min tid och mina tankar till det. 5% är jag närvarande." 
Precis så är det. Speciellt i slutfasen. 
Jag tänker text dygnets alla timmar. Tusentals små nötter som ska knäckas och som vart efter blir just det. 

Så fort det uppstår ett störningsmoment tittar jag omedvetet på klockan och tänker. Hoppas det går fort så jag kan fortsätta att jobba. 
Hur många tänker så ute i arbetslivet? De flesta ser ett avbrott som en skön liten rast. 
I skrivprocessen blir jag rastlös av små avbrott. 

Hur som helst. Jag närmar mig slutet på den här egotrippade fasen och har därför skruvat upp tempot enormt eftersom Jag-vill-bli-klar-någon-gång.
Längtar ihjäl mig till att klicka på SKICKA-knappen. 

Nu nerbäddad för natten. Och vad har jag då med mig?
Manuset såklart. Ska bara läsa ett par sidor till nu när jag äntligen har gått in i "sista" genomläsningsfasen. 

Intalar mig själv att det är okej att vara besatt i kortare perioder. Rättare sagt, ett par månader om året. 😊




Det här med förlag och den olidliga väntan


På förlagens hemsidor står det ofta när de beräknar hinna svara på ditt inskickade material. 
Oftast står det 2-3 månader. Men på vissa står det 2-6 månader. 

Oavsett vad det står så lutar man sig tillbaka och väntar. Att ringa och fråga hur det går är överflödigt eftersom de självklart hör av sig så fort de någonsin kan. 




Nu gjorde jag dock ett undantag. Detta på grund av att ett förlag jag mycket väl känner till som alltid lämnar snabba svar inte hört av sig trots att väntetiden passerat fem månader och gått in i sjätte. 

Och vet ni vad... 

De hade inte fått manuset !!


Trots att min mail visar att manuset skickades 16/4 hade det inte nått sin destination. Vilken tur att jag hörde av mig! 

Som alla i bokbranschen vet skickar man alltid till många förlag samtidigt. Jag väntar svar från ett par stycken till. 
Så än finns det hopp. 
Trots det är väntan olidlig. 



Hade jag inte jobbat vidare med mina andra manus hade väntan blivit övermäktig. 

Nu medan jag redigerar mitt manus som ska skickas in under november måste jag också fundera ut en helt ny titel. Inser att den jag har inte är tillräcklig. 
Titel är svårt. Supersvårt. 

Det är som att namnge ett barn. Oerhört viktigt att det känns helt rätt. 

Hur som helst börjar en ny väntan nu eftersom jag fick skicka in manuset igen. Känns tröstlöst.

Men det går över. I morgon är jag på banan igen och jobbar vidare med manuset jag håller på med. Bästa sättet att få tiden att gå till beskedet kommer. Och vet ni vad?
Jag har bara 70 sidor kvar av 230.😃
Sen ska det skrivas ut på papper och läsas igenom. Tjohoo!

Önskar er alla en trevlig kväll! 

Min profilbild

Välkommen till min skrivprocess! Här kan ni följa mitt skrivande. Jag är författare och novellist. För personlig kontakt jjacobsson3@gmail.com




Här går det bra att
beställa min bok

ADLIBRIS & BOKUS



Du har väl inte missat mitt webbradioprogram!



Här kan du beställa
#Älskanoveller, projektet
jag är grundare till!







Här kan ni lyssna på
radiointervjun om hur
#Älskanoveller-
projektet kom till