När drömmen inte stämmer överens med verkligheten.
Jag har alltid haft en romantisk dröm om att sitta i surret bland människor på ett café och skriva. Gärna med go'fika. Att sitta där för att spana och lyssna samtidigt som mitt manus tar form.
Har insett nu efter två dagar i stadens innersta att det inte är jag.
Nej, jag är helt enkelt för rastlös. För mig passar det perfekt att slå ner rumpan på vilken bänk som helst, skriva ner det jag har i tankarna, resa mig och gå till nästa bänk.
Idag undrar jag om någon lade märke till mig, då min hjärna sprudlade av idéer. Vilket gjorde att jag i princip provade varenda bänk längs kajen på hamngatan.
Hela tiden tänkte jag:
"Om jag skulle gå och sätta mig på ett café"...
Nej, så blev det givetvis inte. Det blev precis som vanligt, en latte i handen på väg ner till pendeltåget.
Ibland (oftast) är verkligheten bättre än drömmen.
12/100 8km promenad
Har ni inte testat den här... Så är det på tiden!
Jag fixar inte heller att skriva bland en massa andra människor. Inte för att jag är särskilt ljudkänslig, men jag tror att jag skulle få svårt att koncentrera mig om jag satt på ett café :-).
Ja, det där med följebrev blir man ju aldrig riktigt färdig med. Men till slut måste man bara våga lita på att det inte går att göra bättre och skicka in. Jag är alldeles säker på att det blev jättebra. Den största kritikern är ju oftast en själv :-). Om du vill bolla idéer med följebrevet läser jag det gärna :-)
Tycker det låter så coolt att sitta och skriva på café, men själv trivs jag bäst med att sitta hemma och skriva.
Det blir jättebra :-). Du behöver inte vara nervös, det lovar jag dig :-).