Idag sprang jag Midsommarmilen så nu måste nya mål sättas upp. 

Innan sommaren är slut ska jag springa milen under 60 min. Kan tyckas enkelt men för mig är det en stor utmaning. 

Så nöjd att jag genomförde min mil idag trots att mina löparvänner lade ner redan efter ett par kilometer. 

Det är lätt att dras med i andras fall när man är trött, flåsig och överhettad. 

Men jag bet ihop. 

Nu känns det extra bra. Trots skavsår och surr i stumma ben. 

Till dig som tvivlar. Kan jag kan du. 

Har aldrig någonsin sprungit 1 mil tidigare. 

Det är lätt att springa fortare och fortfare. Speciellt när man gillar det man gör och triggas av att det är roligt. 

 

 

Trots att jag så sent som igår låg i hängmattan för att öva mig i konsten att vila, var det full fart på jobbet idag igen. Flera gånger fick jag påminna mig själv om att inte skynda mellan mitt rum och var jag nu skulle.

 

Tur att jag har kollegor som påminner mig om att dra ner på tempot.

Hur som helst. Efter jobbet skulle jag på ett möte med Oliver och därefter gick vi in på konsum för att handla middag.

 

Jag: Nu skyndar vi oss.
Oliver: Varför?
Jag stannar upp med varukorgen dinglande i handen och ställer mig samma fråga:
Varför?

 

Ja, av ren vana helt enkelt. Att handla mat är bland det tråkigaste jag vet och därför vill jag få det snabbt överstökat.
Vi handlade i lugn och ro utan stressa för att hinna med nästa buss, de går trots allt en ny buss var 15:onde minut. 

Varför är det så svårt att skruva ner ett uppskruvat tempo?