Nu har jag bestämt mig
Aldrig mer att jag tänker paja ryggen för lite ogräs.
Efter en lång men långsam promenad är jag galet stel i ryggen. Trodde det skulle släppa lite.
Från och med nu kommer alla maskrosor som vill blomma i vår trädgård att få göra det. Det här var verkligen inte värt det.
Jag tycker maskrosor är rätt fina. Gula och vackra och sen vita och bolligt yva. Och så gillar jag den där segheten, att de liksom har så mycket rötter att det inte betyder ett dyft att man drar upp nån maskros nånstans för man fick ändå inte med hela roten. Lika bra att beundra dem alltså. Så förstör inte ryggen på dem, det är inte värt den kampen.
Tja vem som bestämt vad, det vet jag inte. Men det är inte jag. ;)