Tänk er att sitta stel och ensam i ett skyltfönster, känns inte som ett särskilt kul jobb.
Kan inget annat än att tycka lite synd om henne.
Imorse skrev jag en hel del på min bok, ja, jag kallar den helst för bok, eftersom det ska bli en sån.
Jag blir lika förvånad varje dag över vilken vändning boken tar. Vissa som skriver vet precis vad hela
storyn ska handla om, själv vet jag inget mer än det sista kapitlet jag skrev. Brukar läsa igenom de
sista 2-3 sidorna jag skrev sist varje gång jag ska börja skriva igen, tar sedan vid där jag slutade.

Hoppas ni haft en skön nationaldag, själv har jag varit med Emma hos vår vän och tatuerare Patrik.
Emma har nu mer ett kompass på höger handled för att hitta hem, vart hon än befinner sig.
Mycket praktiskt!