Historieförlust av Finlandskriget!

Idag var jag hos frissan och hon berättade om sin skrivlust för mig. Efter en stund kom vi in på det här med skriv arv. Hon berättade att hennes mamma växte upp under kriget i Finland och att hon skrev massor. Eftersom det inte fanns samma tillgång på papper så sparade hon alla brev hon fick och skrev mycket på baksidan av dessa. Men en hel del hade hon även skrivit på vanligt block. När hon på ålderns höst gick i genom alla sina texter, grät hon hejdlöst av all förtvivlan och rädsla texterna innehöll och efteråt slängde hon in dem i kaminen och brände dem.

:O

När hennes dotter (min frisör) ifråga satte varför sa hon bara: Det var så mycket tragik, så ni skulle aldrig orka läsa det ändå.

 

Tänk, hon har alltså släng dokumentära handlingar om kriget och hur de levde under det. Helt galet ju!

Jag lovar här och nu att jag ska lämna allt jag skriver bakom mig, ifall någon vill grotta ner sig i det längre fram. Betänk då att jag egentligen inte har någonting stort att berätta.

Tragiskt!

 

 

Ja, det kan man verkligen kalla för tragedi.
Man ska nog aldrig kasta någonting man skrivit, för alltid kan det finnas någon som har nytta av det :-)

Ja, speciellt för en sådan kanske. Men sen hade även jag varit nyfiken på att få läsa någons memoarer från en krigstid. Riktigt synd att hon kastade anteckningarna.

Fruktansvärt! Så egoistiskt. Inte av illvilja men för att hon trodde att ingen skulle orka med och läsa det. Nej, oavsett innehåll så är det en skatt för de efterkommande. Jag kommer också att spara mina texter för eftervärlden även om de aldrig ges ut. Jag skrev ofta dikter i min tidiga ungdom som jag idag kan tycka är lite barnsliga men jag har aldrig tänkt tanken att slänga dem. Troligen kommer mina två flickor att ha något att roa sig med när de blir större när de läser dem :-).