Eller det känns i alla fall precis så, när jag sitter och skriver dialoger. Trots att mina karaktärer säger saker som jag aldrig skulle säga så känns det nästan som att jag sitter och pratar för mig själv. Huset är tyst och inuti mig pågår ett stort gräl mellan två personer. Vems sida ska jag ställa mig på?
Jag har försökt att gå in och avbryta. Gå emellan. Men det är helt lönlöst. Jag kan aldrig påverka utgången av tjafs, bråk eller någonting de gör. De styr helt och hållet över sina öden. Jag skriver bara ner vad de säger och gör.
Låter det som om jag lider av något?
Ja, det gör jag väl förmodligen då. Jag har hört att man måste vara lite galen för att vilja bli författare. Så ja. Jag är nog lite galen.
Brukar ni prata med er själva? Fast ändå inte...

"Femtio procent av ett samtal består av missförstånd - De återstående femtio procenten utgörs av pauser." Carl Hammarén