Tänk er att någon ska bedöma ert arbete. Vem som helst får säga vad som helst om det ni presterat.

Det är precis det som händer mig nu och det är med skräckblandad förtjusning som jag läser.
Vissa recensenter höjer automatiskt pulsen och jag blir nervös bara av att öppna deras webbadresser där recensionen ska finnas.

Jag vill passa på att tacka alla er som tagit er tid att skriva en recension. Det värmer. Mycket!
Att min bok berör och engagerar gör mig stolt och en smula generad.
Tack till er som recenserar i tidningar, på bloggar och på Bokus och/eller Adlibris. Era ord är verkligen värdefulla för mig och mitt fortsatta skrivande. Orden ni skänker mig är ett kvitto på att jag ska fortsätta att skriva. Att jag faktiskt är på rätt väg i livet. Att min dröm om att bli författare inte bara är en dröm utan något jag måste fortsätta med.
Att min lärare Mona från gymnasiet hade rätt när hon skrev "Sluta aldrig att skriva Jenny" på en av mina uppsatser.

 

Jag kan ärligt säga att jag aldrig fann mig tillrätta i skolan. Kanske var det pga min dyslexi. Att skriva uppsatser var det bästa jag visste även om jag hatade att läsa. Det här med att skriva måste vara någonting inbyggt i mig eftersom längtan efter att bli författare alltid funnits där.

 

Här är de två senaste recensionerna i raden jag fått.

 

http://ronnie.ivarhamarsman.se/#post298

http://www.dast.nu/recension/i-ditt-kvarter-hander-saker-du-inte-ser