Har fått min första recension. Och den är sååå fin! En solklar 4/5.
Det gör inget att det regnar ute. Här skiner solen. 

Med risk för att bli tjatig då jag redan delat recensionen på fb lägger jag upp den igen eftersom några av er kanske inte har fb. 

Hej Jenny! Tack för boken som kom i går med posten, har redan läst ut den! det betyder i alla fall för mig att det var en mycket bra läsning! Tycker du har ett bra språk och lagom många karaktärer, vilket jag föredrar. Du tar ju upp ett ämne jag aldrig tidigare stött på i romanform, och det var ett mycket spännande grepp! har redan rekommenderat boken till andra. Än en gång! Tack för en trevlig stund i bokform Hoppas få se mer av dig i bokhyllorna framöver!!! Solklar 4/5. / Ulf Söderlund 

Idag ska jag packa klart till bokmässan. Det blir svårt att koncentrera sig på det när huvudet är bland molnen. Får nog ta en löprunda i regnet för att skingra tankarna. 

Ha en rosa dag ni med. 

Boken finns på www.adlibris.se och http://www.bokus.com/

Som sig bör börjar jag med att presentera mig själv.

Jag heter Åsa Bonelli och är en gift storbarnsmamma med en passion för böcker och skrivande. I vår kommer min debutroman, ”Stanna innan du går”, ut på Ordberoende förlag. Det är en bok som beskrivs som ett gränsöverskridande relationsdrama som behandlar ett tabubelagt ämne. Så – håll utkik i april! 

Sedan vill jag tacka Jenny för att jag får hoppa in på din blogg och ge min syn på det här med gestaltning. 

Så, med det sagt – back on track! 

Söker man på ordet ”gestalta” i Nordstedts Svenska Synonym-ordbok finner man bland annat:

–        Forma

–        Skapa

–        Bilda

–        Levande framställa 

Ända sedan jag bestämde mig för att skriva en bok har jag fått höra att det svåraste som finns är att skriva bra sexscener och dialoger. Jag håller inte med. Jag tycker gestaltning är bra mycket svårare. Du ska inte skriva läsaren på näsan och undvika de otaliga klyschorna som finns. Med tanke på hur många böcker som det idag kommer ut på marknaden så blir en bra formulering blixtsnabbt till en klyscha. 

Gestaltning kan ske på olika sätt och det jag kommer ta upp är de som sker genom:

–        Tankar och upplevelser

–        Dialog 

Vi börjar med det första. Här nedan kan du läsa ett utdrag ur en novell jag skrev för två år sedan. Det är en spänningsnovell där en kidnappad kvinna vaknar upp i en jordhåla utan att ha en aning om varför hon befinner sig där. Hon har inte fått något att äta på flera dagar och det är där vi befinner oss just nu. 

”Jag har köpt en liten present åt dig”, ekade den mekaniska rösten. ”Öppna den och lös problemet. Jag kommer tillbaka om tio minuter och har du lyckats kommer du bli belönad.”

Sedan försvann han. I samma stund började klassisk musik strömma ner på öronbedövande volym. Tio minuter? Hur länge var tio minuter om man inte hade en klocka att titta på?

Hon rafsade åt sig paketet och slet av det rosa pappret med guldstjärnor på. Till slut hade hon en snidad träask som tycktes vara helt tillsluten i sin hand. Det fanns ingen öppning någonstans. Alla sidor var vackert dekorerade i olika mönster och färger.

Var hade hon sett en sådan här någonstans? En tanke svävade långt bak i huvudet samtidigt som hon försökte koppla bort den dånande musiken.

Hur lång tid hade det gått? En minut, två minuter?

Desperationen kröp allt närmare. Händerna skakade våldsamt när hon tryckte på sidorna och precis när hon var på väg att kasta asken in i väggen gav ena kortsidan med sig. Då kom hon ihåg. Det här var en sådan där japansk pussellåda som hennes morbror haft en gång tiden. När Sandra kanske inte varit mer än sju år hade han visat henne hur man öppnat den och viskat att det skulle bli deras hemlighet.

Tricket var att flytta en träbit i ena kortsidan en liten bit i taget. För varje gång den gled åt sidan gick ovansidan att lyfta en millimeter. Ju längre träbiten flyttades desto mer kunde hon glänta på locket. Hon fortsatte att trycka tills att den öppnats helt och när innehållet blev synligt kunde hon inte hålla sig från att börja gråta av lättnad.

Inuti låg ett grönt, skinande äpple.

Asken slängdes iväg och med slutna ögon tog hon en stor tugga. Syran fick käkarna att dra ihop sig och saliven att strömma till. Innan hon hunnit svälja tog hon en ny tugga. Hon såg noga till att slicka i sig safterna som rann längs fingrarna för att inte gå miste om den minsta lilla droppe. Till slut hade hon bara pinnen kvar. Till och med kärnhuset med de små vassa kanterna som hon vanligtvis avskydde hade hon tuggat i sig.

Då tystnade musiken. 

Här försöker jag förmedla känslan av panik, desperation, hunger och slutligen den förlösande belöningen när hon väl lyckats lösa uppgiften. Obs! Texten är oredigerad så du får stå ut med några mindre bra formuleringar. Men hur tänkte jag när jag skulle skriva den här scenen? Ja, det är ju ganska uppenbart att jag inte hoppade ner i en jordhåla, men det jag faktiskt kunde göra var att bita i ett äpple och verkligen KÄNNA hur kroppen reagerar på den syrliga smaken. Lyckades jag i min förutsättning? Det svarar du på bättre än jag. 

Nästa exempel är ett utdrag ur min kommande roman där gestaltningen sker genom dialog. Här får vi läsa om när Gustav, tjugo år, kommer hem sent och då träffar sin mamma i köket. Hmmm… Även mat är inblandad denna gång… 

På översta hyllan i kylskåpet låg två inplastade skinksmörgåsar på en assiett. Vanligtvis brukade omtänksamheten uppskattas, men inte den här gången. Hur gammal trodde Sussi att han var? Tio? Han kunde väl bre sina jävla mackor själv.

Sussi, som måste ha legat och lurpassat på honom, klev ut från sovrummet med ett sömndrucket uttryck i samma stund som han ställde assietten på köksbänken.

”Vad sen du är”, sa hon efter en titt på väggklockan.
Gustav rev av plasten och tog en stor tugga på smörgåsen. ”Mm.”
”Vem har du varit hos fram till nu?”
Han tog en tugga till. Ville bara äta upp och komma därifrån så fort som möjligt.
”En kompis.”
”Jaha. Och jag får tydligen inte veta vad denna kompis heter?”
Kommentaren lät mer som ett konstaterande än som en fråga. Hon gick fram till kylen.
”Vill du inte ha ett glas O’boy till smörgåsen?”
”Men sluta”, suckade han.
Sussi släppte mjölkpaketet och vände sig om. ”Sluta med vad?”
”Om jag vill ha ett glas O’boy så kan jag fixa det själv.”
Den trötta tonen gjorde att Sussi hajade till. ”Varför låter du så sur?”
Gustavs hunger försvann. ”Jag är inte sur. Men det är jävligt jobbigt att du inte verkar fatta att jag inte är en unge längre.” Han slängde den halvätna smörgåsen i sophinken. 

Här har jag försökt att låta dialogen och karaktärerna prata för sig själva utan att lägga in en massa kroppsspråk och gester. Avsikten har varit att gestalta Gustavs irritation. Han är introvert, tycker att han blir förhörd och att hans mamma borde tagga ner. Medan Sussi, som många gånger tidigare fått uppskattning för att hon curlat sin son, nu helt plötsligt springer in i en mur av tystnad. Hon fattar med andra ord ingenting. Vad får du för känsla när du läser?

Det är svårt att gestalta karaktärers sinnestämning utan att de biter sig i läppen i tid och otid, suckar och stönar, lyfter på ögonbrynen, vrider och skruvar på sig, darrar, skälver och ja – jag tror du fattar hur jag menar. Listan kan göras hur lång som helst och tro för guds skull inte att mitt manus är helt befriad från allt sådant. Ibland behövs det, men jag tror också att man måste våga lita på läsaren att den förstår vad det är jag försöker att förmedla. Utan en massa krusiduller. 

Titta på film, läs mycket böcker och framför allt – iaktta din omgivning.

*****************************************************************************************************************************
Tack Åsa för dina kloka ord och tack för att du ville gästblogga. Är ni mer nyfikna på Åsa så finns hon på: 

www.asabonelli.se alt https://www.facebook.com/pages/Åsa-Bonelli-Författare/